4 månader sen...
25 maj fick jag min första värk, en tisdag kväll. Den natten sov jag lite, visste att det var på gång. Man bara vet, oavsett vad alla skriver och berättar och vad man tror att det kommer kännas som, så vet man när det väl är dax.
Onsdagen stannade jag hemma. Kändes konstigt att inte halta till kontoret eller barnmorskan eller träffa någon. Jag stannade verkligen hemma. Kände av värkarna lite då och då, det knep till och vissa av värkarna var starkare än andra men jag kunde fortfarande gå, prata och leva vanligt :)
Jag hade förberett med allt möjligt framför soffan den dagen så att jag kunde hålla mig sysselsatt och döva smärtan :)
Onsdag natt sov jag knappt, då var det lite jobbigt, vände mig stup i kvarten i sängen och flyttade till vardagsrummet, gick runt i köket och duschade några gånger. Inte ens ostbågarna smakade längre! (en av mina cravings)
Torsdag morgon fick jag Amad att gå till jobbet fast han var lite orolig. Jag åkte och träffade min syster och hennes 6 valpar. Vi åt lunch i Skärholmen med pappa och allt kändes ganska okej, fast jag var jätte trött och värkarna kom regelbundet fast dom var svaga och det var fortfarande förvärkar.
En av valparna sög på mitt finger
På kvällen fick jag jätte ont och visste inte hur jag skulle sitta eller ligga, stå eller hoppa. Jag blev små irriterad på allt och hade ingen konsentration på annat än att det gjorde ont. Paniken kom vid 03 tiden: Vad ska vi göra nu då? Barry? Väskan var klar?! Ringa till förlossningen!!!
Allt redo för att åka! Tips: Ta med godis, datorn, kamera och det du vill ha på ett rum i några plågsamma timmar
Vi satte oss i taxi med Barry i knät och åkte till Jessica som ställde upp mitt i natten och tog hand om vår älskade Barry. Dumpade honom och sen raka vägen till Danderyd...
Väl framme så ska alla grejer på för att mäta värkarna och hur ofta dom kommer. Det var regelbundet, dock hade jag bara öppnats 2cm.
SUCK. Bara att åka hem och vänta ett par timmar till, det kunde ta ett tag och hemma var ju bäst att vara.
Det värsta var att barnmorskan sa att jag skulle försöka vila, spela kort eller kolla på film. SPELA KORT? Hallå, vad f*n trodde hon att jag inte hade ont eller?
Tillbaka hemma. Amad la sig för att få lite sömn. Tidig fredag morgon och nu höll jag på att få spader. Värkarna gjorde så ont att jag grät och skrek. Dax att ringa mamma, hon vet hur man gör och har varit med om 14 förlossningar!
När mamma kom så hade jag duschat i 2 timmar, jag halvsov i duschen på en stol. Skrek när värkarna kom och var allmänt trött och frustrerad. Mamma blev min räddning! Efter 2-3 timmar med mamma som hjälp sa hon att det började låta att det var dax att åka in innan jag inte kunde ta mig till bilen längre.
Mellan värkarna tog jag på mig ett plagg i taget, en sko i taget, ett steg ut i taget. Jag kommer ihåg att jag flög ut till hissen när en värk avtog. Nästa värk...sen sprang jag till bilen. Sen var det Amad som körde oss tillbaka till Danderyd. Bilen fick stryk på vägen av mina knogar när värkarna kom. Jag blev skit sur när han pratade i mobilen med Jessica angående Barry och jag ville bara skrika av smärta, men ville inte eftersom min admin inte skulle höra mig ha så ont. Fy f*n vad ont det gjorde altså...
Framme på parkeringen, en värk...ut ur bilen, en till värk...tag i lyktstolspen, hejdå mamma och så in i säkra förlossningsavdelningen...
4cm! Wiii nu kunde jag få smärtstillande! Det föreslog akupunktur och lustgas. Mitt ansikte och huvud borrades med små nålar. Hjälpte inte. Nästa försök lustgas. Blev illamående efter 2 andetag. Dax att få ryggmärgsbedövningen! Första försöket funkade inte, jag fick bara mer ont och ville smälla till allt och alla som förgäves försökte lugna mig i den panik jag hade över smärtan.
Den nedarsta visar att värkarna kom regelbundet, toppade över 100 vilket betyder SJUUUUKT ONT!!!
Nästa läkare lyckades och det var som att himlen öppnades, har aldrig känt mig så befriad som den gången när smärtan avtog lite i taget. Jag sa till barnmorskan att efter dessa värkar kan jag gå till tandläkaren utan att gnälla! Jag kan springa maraton och inget i hela världen kommer kunna vara lika hemskt som att ha det värkar jag hade!
Barnmorskan gissade på att jag skulle föda dagen efter eftersom värkarna avtog lite. Men jag kände att dom värkar som kom nu inte kändes likadana, det kändes som om jag var baja nödig och jag ville bara krysta. Men jag tänkte att barnmorskan hade rätt och typ höll emot. Väntan till nästa dag kändes som en evighet...men aja det var det jag var inställd på.
Mellan värkarna åt jag blåbärssoppa och kollade på värkdatorn. Och Amad frågade: Hur känns det? Kan jag göra ngt? Vill du ha ngt? Bla bla...jag tänkte bara: Kan du föda åt mig? Det vore schysst...
Sen gick det undan! Jag fick värkstimulerande genom dropp och efter 1 timme var jag fullt öppen! Shiiiit pommerfrittes!!!! Jag skulle FÖDA! Jag hade rätt!
Om jag var nervös nu? No shit det e klart att jag va!!! Amad höll på med mobilen och bloggade medans jag fick dom första krystvärkarna. Sen gick det så fort att barnmorskan sa att hon snart är ute. Helt sjukt var det. Sen var det 100% konsentration från alla i rummet och så PLOPP var hon ute!
Aj? Nja...det sved till, men värkarna va 100ggr värre.
Så låg hon där på mitt bröst, bajsade på mig och vi bara kollade på hennes hår! Så mkt hår!
Amad klippte navelsträngen :)
BB Stockholm var ju sjukt bra. Det kändes som ett hotell. Efter förlossningen bytte vi rum, till rummet bredvid! Allt var så bekvämt. Vi fick mat och fika och ville man så kunde man alltid gå till köket och hämta själv. Vi hade egen barnmorska och assistent. Nonstop hjälp och support. Det älskade sitt jobb!
Mat! Fika och bubbel
Den kvällen är den bästa i hela mitt liv! Där myste vi alla 3, jag var jätte hungrig och fick mat, Nayomi sov och vi båda bara glodde på henne non-stop.
På natten sov jag knappt, mina mamma hormoner var på topp och adrenalinet gjorde att sömnen var det sista behovet just då. Nayomi höll pappas pekfinger nästan hela natten. Gulligt :)
Det enda jag tänkte på va bara att jag nyss fött ett barn. Hur gick det till? Hon var altså inne i mig nyss och nu är hon bredvid mig, ute, hon är hjälplös och behöver skydd. Jag är hennes skydd. Inget ska hända henne. Det var min skatt oavsett vad som hände utanför i världen så skulle min dotter få det bästa skyddet i hela världen, det skyddet kallar jag för mors kärlek till sitt barn.
Första blöjbytet hihi!
Min kärlek till dig Nayomi.
Kl 17.43 den 28.5.2010 - 3140gram - 49cm
Alla ni som läser min blogg: oavsett vad, följ mitt råd -skaffa barn! Jag var en av dom som aldrig ville ha ett barn, bajs, kiss, spya, vakna nätter, skrik och gnäll etc etc. Men hur lång den jobbiga listan än blir så kommer man aldrig kunna förstå varför man ska ha ett barn förrän man får ett :)
Love, pice and harmony.
Om du inte har barn idag, bli fadder och hjälp ett annat så länge.
Tack för alla sms, kort, presenter och FB inlägg!
Kram
Onsdagen stannade jag hemma. Kändes konstigt att inte halta till kontoret eller barnmorskan eller träffa någon. Jag stannade verkligen hemma. Kände av värkarna lite då och då, det knep till och vissa av värkarna var starkare än andra men jag kunde fortfarande gå, prata och leva vanligt :)
Jag hade förberett med allt möjligt framför soffan den dagen så att jag kunde hålla mig sysselsatt och döva smärtan :)
Onsdag natt sov jag knappt, då var det lite jobbigt, vände mig stup i kvarten i sängen och flyttade till vardagsrummet, gick runt i köket och duschade några gånger. Inte ens ostbågarna smakade längre! (en av mina cravings)
Torsdag morgon fick jag Amad att gå till jobbet fast han var lite orolig. Jag åkte och träffade min syster och hennes 6 valpar. Vi åt lunch i Skärholmen med pappa och allt kändes ganska okej, fast jag var jätte trött och värkarna kom regelbundet fast dom var svaga och det var fortfarande förvärkar.
En av valparna sög på mitt finger
På kvällen fick jag jätte ont och visste inte hur jag skulle sitta eller ligga, stå eller hoppa. Jag blev små irriterad på allt och hade ingen konsentration på annat än att det gjorde ont. Paniken kom vid 03 tiden: Vad ska vi göra nu då? Barry? Väskan var klar?! Ringa till förlossningen!!!
Allt redo för att åka! Tips: Ta med godis, datorn, kamera och det du vill ha på ett rum i några plågsamma timmar
Vi satte oss i taxi med Barry i knät och åkte till Jessica som ställde upp mitt i natten och tog hand om vår älskade Barry. Dumpade honom och sen raka vägen till Danderyd...
Väl framme så ska alla grejer på för att mäta värkarna och hur ofta dom kommer. Det var regelbundet, dock hade jag bara öppnats 2cm.
SUCK. Bara att åka hem och vänta ett par timmar till, det kunde ta ett tag och hemma var ju bäst att vara.
Det värsta var att barnmorskan sa att jag skulle försöka vila, spela kort eller kolla på film. SPELA KORT? Hallå, vad f*n trodde hon att jag inte hade ont eller?
Tillbaka hemma. Amad la sig för att få lite sömn. Tidig fredag morgon och nu höll jag på att få spader. Värkarna gjorde så ont att jag grät och skrek. Dax att ringa mamma, hon vet hur man gör och har varit med om 14 förlossningar!
När mamma kom så hade jag duschat i 2 timmar, jag halvsov i duschen på en stol. Skrek när värkarna kom och var allmänt trött och frustrerad. Mamma blev min räddning! Efter 2-3 timmar med mamma som hjälp sa hon att det började låta att det var dax att åka in innan jag inte kunde ta mig till bilen längre.
Mellan värkarna tog jag på mig ett plagg i taget, en sko i taget, ett steg ut i taget. Jag kommer ihåg att jag flög ut till hissen när en värk avtog. Nästa värk...sen sprang jag till bilen. Sen var det Amad som körde oss tillbaka till Danderyd. Bilen fick stryk på vägen av mina knogar när värkarna kom. Jag blev skit sur när han pratade i mobilen med Jessica angående Barry och jag ville bara skrika av smärta, men ville inte eftersom min admin inte skulle höra mig ha så ont. Fy f*n vad ont det gjorde altså...
Framme på parkeringen, en värk...ut ur bilen, en till värk...tag i lyktstolspen, hejdå mamma och så in i säkra förlossningsavdelningen...
4cm! Wiii nu kunde jag få smärtstillande! Det föreslog akupunktur och lustgas. Mitt ansikte och huvud borrades med små nålar. Hjälpte inte. Nästa försök lustgas. Blev illamående efter 2 andetag. Dax att få ryggmärgsbedövningen! Första försöket funkade inte, jag fick bara mer ont och ville smälla till allt och alla som förgäves försökte lugna mig i den panik jag hade över smärtan.
Den nedarsta visar att värkarna kom regelbundet, toppade över 100 vilket betyder SJUUUUKT ONT!!!
Nästa läkare lyckades och det var som att himlen öppnades, har aldrig känt mig så befriad som den gången när smärtan avtog lite i taget. Jag sa till barnmorskan att efter dessa värkar kan jag gå till tandläkaren utan att gnälla! Jag kan springa maraton och inget i hela världen kommer kunna vara lika hemskt som att ha det värkar jag hade!
Barnmorskan gissade på att jag skulle föda dagen efter eftersom värkarna avtog lite. Men jag kände att dom värkar som kom nu inte kändes likadana, det kändes som om jag var baja nödig och jag ville bara krysta. Men jag tänkte att barnmorskan hade rätt och typ höll emot. Väntan till nästa dag kändes som en evighet...men aja det var det jag var inställd på.
Mellan värkarna åt jag blåbärssoppa och kollade på värkdatorn. Och Amad frågade: Hur känns det? Kan jag göra ngt? Vill du ha ngt? Bla bla...jag tänkte bara: Kan du föda åt mig? Det vore schysst...
Sen gick det undan! Jag fick värkstimulerande genom dropp och efter 1 timme var jag fullt öppen! Shiiiit pommerfrittes!!!! Jag skulle FÖDA! Jag hade rätt!
Om jag var nervös nu? No shit det e klart att jag va!!! Amad höll på med mobilen och bloggade medans jag fick dom första krystvärkarna. Sen gick det så fort att barnmorskan sa att hon snart är ute. Helt sjukt var det. Sen var det 100% konsentration från alla i rummet och så PLOPP var hon ute!
Aj? Nja...det sved till, men värkarna va 100ggr värre.
Så låg hon där på mitt bröst, bajsade på mig och vi bara kollade på hennes hår! Så mkt hår!
Amad klippte navelsträngen :)
BB Stockholm var ju sjukt bra. Det kändes som ett hotell. Efter förlossningen bytte vi rum, till rummet bredvid! Allt var så bekvämt. Vi fick mat och fika och ville man så kunde man alltid gå till köket och hämta själv. Vi hade egen barnmorska och assistent. Nonstop hjälp och support. Det älskade sitt jobb!
Mat! Fika och bubbel
Den kvällen är den bästa i hela mitt liv! Där myste vi alla 3, jag var jätte hungrig och fick mat, Nayomi sov och vi båda bara glodde på henne non-stop.
På natten sov jag knappt, mina mamma hormoner var på topp och adrenalinet gjorde att sömnen var det sista behovet just då. Nayomi höll pappas pekfinger nästan hela natten. Gulligt :)
Det enda jag tänkte på va bara att jag nyss fött ett barn. Hur gick det till? Hon var altså inne i mig nyss och nu är hon bredvid mig, ute, hon är hjälplös och behöver skydd. Jag är hennes skydd. Inget ska hända henne. Det var min skatt oavsett vad som hände utanför i världen så skulle min dotter få det bästa skyddet i hela världen, det skyddet kallar jag för mors kärlek till sitt barn.
Första blöjbytet hihi!
Min kärlek till dig Nayomi.
Kl 17.43 den 28.5.2010 - 3140gram - 49cm
Alla ni som läser min blogg: oavsett vad, följ mitt råd -skaffa barn! Jag var en av dom som aldrig ville ha ett barn, bajs, kiss, spya, vakna nätter, skrik och gnäll etc etc. Men hur lång den jobbiga listan än blir så kommer man aldrig kunna förstå varför man ska ha ett barn förrän man får ett :)
Love, pice and harmony.
Om du inte har barn idag, bli fadder och hjälp ett annat så länge.
Tack för alla sms, kort, presenter och FB inlägg!
Kram
Kommentarer
Trackback
